Jag.... men jag... !

Gokväll Bloggan!

Nu är det den här som gäller.



Jag bara måste. Måste för min egen skull och för flickornas.
Men det är svårt. Jättesvårt.
Ilskan är grym. Nästan mot hat. 1 - 10   9

Varför?
Egot, oempatin osv osv
Jag borde inte bry mig, har ju vetat i många många år och anpassat mig så vad hjälps det att säga något nu.
Bäst är bara att tiga och gå. Men det är inte bara att gå. 3 månaders uppsägningstid. Hur sjukt får det va?
I ren frustration kommer allt.
Jag är inte tyst längre. Vill få ut allt.
Men jag måste lära mig att det inte går jämt.
Tänka på flickorna.
Hur? Vet inte.
Tänk om man bara kunde trycka på en knapp och allt det här var över.
Bara pang bom och så är Linda och jag på vårt ställe. Sarah och Lotties har ju sitt nu.
Inte reta sig. Inte bli arg. Inte bli VANSINNIG.
Bara ha lugn och ro. Umgås med sådana som inte irriterar en.
Jag vet att den tiden kommer snart men den går ju så sakta.

Idag var det en helt okänd som sa att man ska tänka på det sociala arvet.
Så som man manupplever sin barndom överför man på sina egna barn.
Därför är det väldigt viktigt att barnen känner sig trygga.
Man måste försöka göra allt så dem inte kommer i kläm vid en separtion.
Det är bådas ansvar att se till barnen växer upp till trygga människor.

- Hur lätt är det? Man vill och förstår det men ändå kan man inte tygla sig.
- Man måste i alla fall försöka. Hålla barnen utanför så det går.
  Tiga och våndas, både från den svikna och från den som avslutar.
Man får ta vreden, ilskan och allt vad det är sen för sig själv när man är ensam.

Den som sa det har så rätt så. Jag vet. Jag har egen erfarenhet av föräldrar som skilts.
Tänkte inte på de här mer efter samtalet men nu kom jag ihåg det.
Har försökt göra allt med dotterns flytt så gott jag kan men pga vissa saker så
har jag inte kunnat tiga när jag behövt. Fan, fan fan.
Hur ska jag någonsin få det ogjort.
Ord och handlig som skett nu vid hennes första flytt kommer hon att minnas hela sitt liv.
Prägla henne.
Men nu kan man inte göra det ogjort. Det är därför hatet är 9 till DT.
Det räcker inte med att en hjälper till och tycker det är kul för barnens skull om den ena inte bryr sig alls.
Bara tänker på sig själv och inte ett dugg på vad hon har längtat efter.
Hennes känsla för eget boende.
Nej där går tankarna åt annat håll hos deras far.  Det går väl lika bra en annan dag. När jag har tid och vill.
Men tonåringar är ivriga och speciellt flickor. Dem vill ju fixa och dona så fort och så mycket det går.
Dem säger att dem vill klara det själv men igentligen vill dem ha all stöd dem kan få.

Men tills allt är avklarar så ska jag försöka göra allt för att inte bli uppjagad utan försöka ställa upp så mycket jag kan i alla fall.
Sätta på den här låten tex. Den är lugn så den kanske hjälper.
(wiper har den på sin blogg så jag lånar den. Ännu en låt)




Igentligen borde man ha avsky för allt vad män och förhållande är.
Men så är det inte. Alla är inte likadan. Jag vet det.
Det är väl därför jag orkar ta mig ur det.
Jag måste jag vill jag ska.

Nu ska jag försöka sova. Har hjälpt Sarah hela kvällen med hennes flytt.
Tänk att en säng och lite grejor kan vara så tunga.
Men nu är nog allt på plats.
Få se om hon sover där inatt. 
Men hon kommer säkert hem sen och sover här om nu inte lillasyster gör henne sällskap.
Jag var nog likadan själv när jag flyttade hemifrån.
Någon natt i mitt nya och någon natt hemma. Och så lite mat hemma men mest hos föräldrarna.
Tvätten? Ja, det får jag se om några dagar.
Kanske påsen står här i hallen.
Vem vet.

Sov gott