Jag.... men jag... !

I natt har jag slagits igen.
Eller jag lyckades inte som vanligt.

Jag slog och slog.
Ville ge den där svidande örfilen rätt över kinden.
Men det gick inte.
Jag träffade inte som vanligt.
Som ett vakum emellan.

Varför drömmer jag så?
Har gjort det så långt bak jag kan minnas.
Slår och slår men får aldrig in den där träffen som jag så gärna vill i drömmen.
Jag riktigt känner besvikelsen över mig själv i drömmen över att jag inte får till den
där svidanden smärtan som jag så gärna vill ge någon annan.
Inte en speciell person.
Det här har handlat om många olika personer genom tiden.
Nära och kära.
Men också okända ansikten i drömmen som jag inte känner till, men som gör något som
jag blir vansinnigt besviken över och så slår jag och slår och slår men det där vakumet
hindrar mig alltid.

Vad vill de här drömmarna säga?

Är det mig själv jag igentligen slår?
Är det därför jag inte träffar för att jag själv inte vill känna smärtan?
Jag vet inte.
Just nu vet jag inte alls.
Jag har ingenting på min samvete som jag borde straffas för.

Eller har jag det?
Är det kanske jag som ska straffas för att jag är ärlig och ibland säger vad jag tycker?
Säger vad jag tycker när jag anser att något är fel.
Orättvisa är något som jag mår väldigt dåligt av.
Orättvisa mot mig själv, men allra mest orättvisa för andra.
Jag vill att alla ska må bra.
Men just nu har jag inte varken förmågan eller svaret på hur alla ska få det.

Jag mår rätt bra nu,
men andra mår mindre bra i min närhet.

Straffar jag mig sjäv för det i drömmen?
Och varför i så fall?


Änglarna viskar.......



...... se på förändringar som utmaningar, inte problem.

Det här skulle jag vilja viska till alla dem som mår dåligt just nu.
Jag vet att det hjälper för jag själv försöker se livet från den sidan.

Men jag ska erkänna en sak.
Jag vill inte precis alla väl.
Det finns de som inte har någon empati alls.
Bara ser till sig själva.
Alltid.
Dem mår jag inte dåligt över.
De kan må som dem förtjänar.

Det här får mig att tänka på ett levnadssätt en rörelse har.
"Gör som du vill, så länge det inte skadar någon."

Och hur kan man veta det?
Hur kan man veta att man inte skadar någon?
Man kan skada psykiskt, det tänker inte en del på.
Och om någon mår bra av en sak så kanske inte någon annan gör det.
Vad vet man?

Etik och moral kallar jag det här.
Och det, det kan diskuteras i all oändlighet.
Rätt eller fel?
Det beror ju precis på.

Åh, det här skulle jag kunna skriva mycket om men då kommer jag långt bort
från det jag började med.
Min dröm. Slagen som inte träffar. Vacumet.

Kanske det har helt andra orsaker den här gången.
Kanske är det talböckerna jag har lyssnat på ett tag nu.



Sååå jättebra deckare, såååå otäcka.

De är så bra så jag till och med ligger och lyssnar i sängen innan jag ska somna.
Torsen Wahlund läser och läser.
Och jag följer med i handlingen med hela mig.
Känner skräcken.
Vill veta hur det ska gå.
Rysningar och så ett phu.
Sen kommer nästa grej.
Finns det ingen slut?
Det måste finnas ett slut.
Jag vill höra det.
Och jag lyssnar och lyssnar ända tills boken är färdigberättad.

5 böcker finns ute än så länge vad jag vet om berättelse om Malin Fors
som är kriminalare och utreder det ena hemska mordet efter det andra.

Jag borde inte köpa den 3-dje.
Vet inte om jag klarar en bok till.
Men jag måste.
Jag känner att jag vill veta mer om Malin Fors.
Hur det går för henne och hennes familj.
Och då följder ju det andra med på köpet.
Morden och all annan skräck som böckerna har.
Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli.
Det blir nog att det ligger en ny talbok vid nattduksbordet ikväll.
Eller vad tror du?

Den här gången kanske det är inlevelsen av böckerna som ger mig
alla mardrömmarna.
Slag om att ge de onda sjuka människorna straff.
Dem finns ju, inte bara i böcker, utan överallt.
Precis överallt.
Bara att slå på TVn, lyssna på radion eller slå upp en tidning.
Eller gå utanför dörren och höra folks tankar.

Ibland känns det som om det bara finns en enda tanke hos folk.
Sköt dig själv och skit i andra.

Ja, det kan man göra och det är en bra tanke.
Men det finns ett men i det
.....men då gäller det att följa Gör som du vill, bara du inte skadar någon.


Men nu har jag inga tankar eller ens en dröm om att ge någon en örfil.
Nu är jag helt vaken och är på ett strålande humör.
Tur att drömmar oftast alltid håller sig till att vara en dröm.
I alla fall mardrömmarna.

Andra drömmar ska man vara glad för.
Drömmar man alltid har inom sig.
För den dagen dem tar slut då blir nog hela livet en mardröm.


OBS!
Jag vet, jag borde inte skriva massa sådana här konstiga saker.
Lite väl trist.
Men jag måste få skriva mina tankar.
Och det här blir nog det sista jag skriver här i bloggen om sådant.
Jag ska skona dig.
Jag kom på att man kan ha fler bloggar.
En vanlig med vardagliga ting och bilder
och så en djup blogg.
En blogg som man bara ger tilldelning till den som man själv vill sak få läsa.
Därför blir det kanske lite mindre här ett tag.
Fixar med layout och så på den.
Men jag finns här, om inte här på bloggen så i alla fall vid datorn.  :))))