Leva med ångest!
Jag får ofta höra att jag säger " jag tycker inte om"
Men det är ju så. Eller?
Jag tycker inte om att åka bil långt.
Klart jag gör, jag älskar att åka iväg långt för att kunna se nya platser.
Varför säger jag då att jag inte gör det?
Jo, jag är livrädd för att åka iväg ifall det händer något och även rädd
för värken jag får av att sitta länge.
Det är en ångest istället för att inte tycka om.
Jag har massor med sådan här saker i min vardag.
Jag tycker inte om att gå i affärer. Det är jättetråkigt.
Rädsla och ångest.
Jag tycker inte om att laga mat.
Rädsla och ångest för värken.
Jag tycker inte om sova.
Rädsla och ångest för mina mardrömmar.
Jag tycker inte om att var still och inte göra någonting.
Rädsla och ångest för mina tankar och yrseln som är obehaglig.
Massor av sådan här saker skulle jag kunna skriva ner.
Säkert är det 10 olika saker varje dag som jag "inte tycker om"
Det här tär på min kropp.
Omedvetet har det gjort det hela mitt liv.
Kroppen får ju liksom tänka hela tiden att den är på flykt efter tankar som
blir bättre av att tänka "jag tycker inte om" istället för att hantera och bearbeta
rädslan och ångesten som det egentligen är.
Ska jag vara ärlig så tycker jag inte om att skriva det här.
Eller jo, det känns skönt men på samma sätt en rädsla och ångest över hur
den som läser det ska tolka mig.
Jag tycker nämligen inte om mig själv heller ibland. :)))))
Men nu vet jag att det är för att jag är rädd för mina handlingar.
Alltså om jag gjort rätt eller fel.
Sagt rätt eller sagt fel saker.
Jag är fruktansvärd rädd att jag ska såra någon genom att tänka på vad som känns rätt för mig.
Svårförklarligt.
Om någon ringer och frågar om vi ska ta en promenad så säger jag kanske:
- Nej, jag orkar inte för jag är trött.
Jag får sådan fruktansvärd ångest av det.
Tycker synd om den personen som frågat och tycker att jag svikit.
Får känslan av att den andra blir jätteledsen och känner sig ensam och övergiven.
Den känslan om andra människor får jag i massor av situationer av mitt val hur jag gör eller säger.
Så det har blivit att jag tycker inte om att vara med andra människor.
Människor?
Jag har kommit på varför jag inte kan fostra Shivas på ett bra sätt.
Det är så att jag tycker inte om att han eventuellt blir ledsen ifall han inte får göra si eller så.
Han kommer ibland med sin boll och viftar på svansen.
Självklart vill han ut i skogen och leka med sin matte.
- Shivas, jag orkar inte. Jag har jätteont i dag.
Ångest ångest ångest.
Klart han får ut och leka då bara för att han ska må bra..
När han inte fått det så har jag fruktansvärda drömmar på natten sen.
Drömmar om att jag blir övergiven, besviken, orättvist behandlad osv osv.
Kommer du ihåg att jag skrev en gång att jag vill slå och slå någon men träffar aldrig?
Att det är som ett vakum emellan handen och den jag ska slå.
Det kommer också i mina drömmar när jag känner att jag tagit ett beslut som känns fel.
Är det så bara för att jag inte vet om jag tagit rätt eller fel beslut?
Att det kanske är mig själv jag vill slå men ändå inte.
Att det kanske är mig själv jag vill slå men ändå inte.
För 2 år sen skrev jag om det här fast jag tror inte själv jag förstod innebörden.
Då skrev jag nämligen om att hitta mig själv.
Vem är jag?
Vad vill jag?
Jag ställer den frågan än idag.
Fast nu vet jag att jag kommer inte att hitta mig själv förrän den dagen jag kan
lära mig att inte säga "jag tycker inte om"
Eller i alla fall acceptera och ta de orden för vad dem egentligen är.
Tex:
Jag är rädd för rensa den rabatten för jag får en känsla hela tiden att någon ska komma
bakifrån och antasta mig eftersom jag inte har en skyddande vägg bakom mig.
Inte bara slå den ifrån mig och säga:
- Jag skiter i att rensa den rabatten för jag tycker inte om det.
Undvikandet skapar mer undvikande.
Jag måste med andra ord lära mig att säga JAG TYCKER OM!
Nu finns det faktisk saker jag inte tycker om.
Som ärtsoppa.
Jag tänker heller aldrig lära mig att äta det.
Man behöver inte tycka om ärtsoppa.
En sak vet och det är jag glad för.
Jag vet att jag tycker om massa saker.
Som att fota.
Jag hoppas aldrig jag kommer att säga: Jag tycker inte om att fota.
Vad skulle hända då?
Jo, jag skulle inte kunna sitta här vid datorn och när som helst ta fram några bilder ......
......som gör mig glad.
En känsla av lugn och harmoni som jag jämt skulle vilja känna i hela min kropp.
Både fysiskt och psykiskt.
Varför får man ångest?
Vad är det orsakar den?
Kanske jag aldrig kommer att få en naturlig förklaring på det.
Men jag hoppas det för då slipper jag säga:
- Jag tycker inte om att ha ångest.
Idag är det blå himmel och solen skiner men det blåser enormt.
Jag tycker inte om när det blåser om jag ska vara ärlig.Vet du varför?
Jo, jag har haft massor med mardrömmar om att jag blåser iväg.
Blåser iväg i en virvel som tar mig till ett öde ställe och jag känner mig helt utlämnad.
Helt maktlös att ta mig därifrån.
Tänk att några drömmar kan styra ens vardagliga tyckande?
Hade tänkt avsluta där men jag måste skriva en sak till.
Självklart så struntar jag inte i allt som jag får ångest för.
Jag gör dem ändå. Hela tiden.
Dag ut och dag in.
Ända sen jag var liten.
Rätt saker ibland och fel saker ibland.
Alla dagar blir en ständig prövning på allt och ingenting.
Nätterna?
Dagarna när jag lägger mig och kopplar av?
Ja, då bearbetar jag mina handlingar jag gjort innan och analyserar dem.
Analyserar och analyserar så jag blir precis snurrig i huvudet.
Varför?
Varför inte?
Ångesten kommer som en smäll på kinden när jag tänker på att jag kanske skulle
ha gjort på ett annat sätt istället.
Eller så kommer en total utmattning när jag gjort något jag inte tyckt om att göra
och då tänker jag på att det här måste jag ju göra om och om igen.
Phu!
Men det finns förstås stunder då allting känns helt rätt.
Att jag tagit helt rätt beslut och gjort helt rätt saker.
Tack och lov för det. :))))))))
Och tack och lov att inget av det här syns utåt.
Jag har blivit väldigt bra på att dölja det.
Brukar skratta åt en låt där de sjunger:
Rara underbara Katarina.
Inte vacker inte ful, men oj vad hon är kul.
Folk förväntar sig det.
Förväntar sig ett visst sätt av mig.
Ett sätt som jag tog till redan när jag var liten för att ingen skulle märka att jag mådde dåligt.
En glad och sprallig tjej som man ville ha med överallt.
Det gick väl bra när man var ung, men idag har verkligheten kommit ikapp mig.
En verklighet är jag vill kunna vara den jag är hur det än är.
Vad nu det innebär? :)))))))
vännen <3 <3 <3 vad modigt av dig att skriva om all din ångest och så väl du beskriver allt, menar du att du har mått så ända sedan du var liten? jag känner verkligen med dig ska du veta vännen <3, vet du, jag ska ta och maila dig en dag, jag har en del jag vill berätta
bamsigaste kramarna fina vännen min <3 <3
URL: http://kinaguld.blogg.se