Idag sken solen och det blåste bara lite grann.
























Vilken skillnad det känns inom en när solen skiner lite.   :))))

Min bloggvän Kinaguld la ut jättefina bilder på isformationer som hon tagit.
Jag såg en liten isbit på en trädstam och jag var förstås tvungen att fota den.



Jag: - Visst liknar den en liten fågelunge?
Lillen: - Jag tycker mer den liknar en dinosaurie.

Ja, kanske det.

Jag: - Men den här liknar väl en fågel i alla fall?
Lillen: -Nej, den liknar en.......



En vettskrämd blandras av cocker spaniel och pudel kanske?   :)))))

Jag: - Ska vi åka någonstans och ta lite vinterbilder?
Lillen: - Ja, det kan vi göra, men det är ju ingen sol.
Jag: - Det gör inget bara jag får någon vinterbild tagen det här året.

Jag skulle nog ha tagit åt mig det där med "ingen sol"
Det blev jättetrista bilder när inte himlen hade någon färg.




Jag gav upp det här med att försöka intala mig att det är härligt med vinter och packade
ihop min fotoutrustning..........




....... och gick mot bilen igen.




Lillen hade nog gärna stannat kvar lite till och suttit och myst framför elden....... 




...... eller tagit fler kort på trädstammarna.



Men det finns ju fler dagar att göra det.


Några vinterbilder blev det inte för mig idag för jag vill som sagt ha lite mer än bara
vitt och grått och lite brunt på mina bilder.
Ska det vara vitt så ska det vara massor med vitt. Riktigt vintervitt men med blå himmel.
Ja, och så lite lite brunt förstås från träden.
Knappt det för de ska ju vara täckta med snö. :)))))


Det var till och med så det här bygget som de håller på med strax utanför mitt att
det var finare och färgladare än vad det var i skogen idag.  ;)




Men allt tråkigt för något gott med sig.
För en stund sen fick jag äntligen testa på en sak jag velat göra länge.
Ta kort när mina barnbarn springer med en varsin ficklampa i mörker.   :))))



Det här var verkligen jättekul.
Det var det inte bara barnen som tyckte.
Till och med Lotties sprang runt med ficklampan för att få se en ny häftig bild.

Efter mycket springande försökte hon sig på med att göra ett hjärta.



Lotties: - Jag skulle nog ha gjort lite mer neråt men det kan jag göra nästa gång.


Jag med var tvungen att testa förstås med att vifta med ficklamporna. 



Lotties sa ju "nästa gång" och du, jag tror faktiskt det blir fler gånger som vi är ute
med ficklamporna för det var jättekul och spännande att se vad det blev av det.

Vet du vad de sa på vädret nu?
Jo, att det ska bli lite sol imorgon.
Yes, då blir det skogen igen och så påsen med veden.
Korvpinnar med förstås.
För hungrig blir man när man är ute oavsett om man fotar eller inte.
Sen är det ju förstås mysigt att grilla vid öppen eld vid en liten sjö eller nått.
Eller hur?

Skulle det mot förmodan inte bli sol imorgon heller så får jag aktivera mig inomhus
med att fota amaryllisen.
Bara den alltså.  :))))



Fast den börjar bli lite förstörd nu efter en ganska intensiv hantering några dagar. ;)

Nu har jag tränat färdigt på det här med poträtt.
Sen om jag kan eller inte efter det spelar ingen roll.
Jag orkar inte fota mig själv mer.

Man blir ju liksom inte nöjd när man ser sig själv.
Men jag har i alla fall fått skärpa på både amaryllisens ståndare och mina ögon.
Det får duga.
Resten kan jag inte göra så  mycket åt.  :))))
Viktigast är ju att jag får blogga igen.




När jag nu får blogga igen så kan jag ju ta med någon bild som jag också har tagit
på mig själv men som jag inte bryr mig om ifall det är skärpa eller inte.
Jag är liksom bara nöjd med den ändå.
Lite ego får man vara va?



Nu ska jag inte plåga dig mer med bilder på mig utan nu får det bli på något helt annat.

Min katt tex.
Han blev så trött på mig idag när jag inte hade tid att kela med honom så han orkade
till slut inte ens titta mig.  ;)




Nu ska jag kolla lite vad som händer i vecka 36.
Linda går ju in i det idag.
Det jag vet är i alla fall är att:
I slutet av vecka 36 anses hon fullgången och bebisen kan i princip födas när som helst
från denna tid. :))))))

Nu är det en väntan som är outhärdlig.
Undrans om jag ska ringa och fråga:
- Är det dags snart?

Jag tränar än.   :)))))

På självpoträtt som jag skrev om i förra inlägget.

Jag har tagit en amaryllis till hjälp så jag inte ska känna mig så ensam på kortet.

Men jag lyckas inte få en bild med skärpa och så länge jag inte får det så
har jag själv gett mig som straff att inte få blogga.  :((((




Det tar sig. Här får i alla fall tröjan lite skärpa.




Men jag är snart på god väg att lyckas.
Här börjar ståndarna träda fram lite.
Men jag kanske inte kommer mycket längre för nu börjar jag känna av allergin.
Det var nog inte bra idé det där med att ha en amaryllis som sällskap.




Men en liten stund ikväll kan jag nog träna så jag kan börja blogga här igen.  :)))))

Ikväll när Linda och Jocke kom hit så ville jag ta kort på henne.
Du vet porträttkort som jag tog på barnbarnen.

Jag tog kort på Sarah i morse efter att ha övat på mig själv i 2 timmar. :))))
Nu blir det inget kort på det på mig för det blev liksom inte bra.

Men så här blev Sarah och jag lägger ut det trots att hon sa:
- Men mamma, vad tjock jag ser ut.



Jag tyckte som vanligt att hon blev fin och med glimrande ögon.

Så när Linda kom ikväll så satte jag henne framför kameran och tog några kort.
Linda: - Men mamma, vad tjock jag ser ut.
Jag: - Så sa Sarah med.
Linda: - Men det är för att du tar kort nerifrån och upp.
Ta mer rakt fram så man slipper dubbelhaka.
Jag: - Ok.



Nu har jag lärt mig något som jag inte tänkt på så imorgon får jag göra nya övningar
på mig själv så jag kan ta bilder som de blir nöjda med.

Men vissa saker som ser tjockt ut kan man inte göra så mycket åt.  :))))



Sen kom en annan kommentar från Linda.

- Du lägger ut så mycket bilder men du har inte lagt ut när vi var hos mormor.

Jag: - Men de blev så mörka.
Linda: - Det blev dem väl inte?

Hon har rätt. De blev de inte. Jag har bara glömt bort dem om jag ska vara ärlig.
Men nu ska hon få dem här på bloggen.
Lika bra det.







Och så den här för vill hon ha alla jag tog hos mormor så ska hon få det.




Kanske jag till och med ska lägga ut varenda bild jag tar  :)))))))
Undrans vad de säger då?

Jag kan nog inte vänta tills imorgon och prova tipsen jag fick idag om att ha kameran
högre upp.
Jag ska nog sätta mig framför kameran igen.
Testa och testa och testa.
Och så få dem lite ljusare med.  :)))))


Dagen tänkvärda



Nyckeln till succé är att se möjligheter, där andra bara ser problem.

Jag ser inte fotandet som något problem, bara möjligheter att lära sig det bättre.
Sen kan det ju faktiskt bli succé till slut.
Vem vet?   :)))))

Min halsduk blev färdig igår.

Men att fota bara en halsduk kädes lite tråkigt så jag kallade hit
min dotter Sarah för att modella lite med den på sig.

Men först måste den ju fixas till lite så det ser bra ut.







Hon grejar......




...... och puffar på den.




Och så puffar lite till.




Sen måste hon prata lite med den......




..... och kela lite.   :)))))




Till slut verkar hon nöjd och glad med hur hon hängt den på sig så jag får ett kort.




Självklart så måste jag ju utnyttja att hon poserar framför kameran och ta en bild
som hon inte räknat med.




Sen la jag ut den här bilden på Facebook igår ikväll.
Så här såg några av kommentarerna ut.



Vilken fråga Linda ställer va?
Sarahs kommentar?

Mina svar blev Jo och Nej.  :))))


Undrans vem som vill modella till den här när den blir färdig?

Lite lite snö kom det igår och idag ville barnbarnen att jag skulle fota dem när
de åkte nerför backen.




Trodde de ja. 
Jag fotade något helt annat än att de åkte i sina pulkar nerför backen.
Har ju läst att man ska ta kort på barn när de inte vet om det för då blir
det allra bäst.

Ja, kanske det.   :)))))
Här kommer 3 kort på minstingen Sanna.










( Det gröna strecket matchar såååå bra till tröjan )     :)))))


Här kommer 3 kort på Erica.










Åh dessa underbara barn.
Undrans om jag skulle smita hem till dem och fota lite till i smyg?   :))))

Lotties, barnbarnen begav oss till en garnaffär i Jämjö idag.



En livsfarlig affär för mig men även för henne. :))))

Du ska veta att hon rota hej vilt bland alla garner.




Massor med färglada garner hade kommit in och man blev som galen av allt man
skulle vilja ha.




Erica hon hittade en fin färdigvirkad kudde som hon nog gärna hade velat ha.




Undrans om inte Sanna skulle vilja ha det här lurviga garnet.
Ser ut som om hon klurar på det i alla fall.




Men nu var det ju Lotties som skulle ha garn och Erica hon frågar ägaren vilket garn
hon tror passar bäst för att göra en "amigurumi"



Vi hittade de garnen ville ha efter många om och men.
Vi?
Ja, för självklart så köpte jag med lite garn.
Kunde bara inte låta bli.
Såg jättehäftiga halsdukar och en sådan ville jag förstås också göra.

Nu köpte jag inte precis det här garnet men den kommer att bli liknande den här.



Nu kunde jag ju som vanligt inte välja så det blev 3 olika färger och 3 olika garntyper.
Typiskt mig va?

Jag ska visa sen när jag stickat en liten bit.
För självklart har jag börjat.  :))))

Sen från ett upplyst ställe av alla garnfärger till ett annat upplyst ställe.



Lotties och jag hade bestämt att åka in till stan ikväll och ta kort på Långöbron.
Har man bestämt så har man.
Men du ska veta att det var kallt.
Som vanligt har jag inte vädret på min sida när jag ska ut och fota något jag tänkt.
Snön kom ikväll.
Och blåsten.
Kylan med.
Men jag tog ett kort.
För som sagt, ska man så ska man.  :)))))
Men jag tror många fick sig ett härligt skratt som körde förbi oss.
Tänk om jag hade haft ett kort på det.
Jag som står bakom kamerastativet och så Lotties på sidan om med ett litet rosa
barnparaply som skydd för kameran i snöandet för att fota en liten bro.


Men i soffan är det varmt och skönt och där ska jag hålla mig resten av kvällen
och sitta med min stickning ända tills den här är 160 cm lång.

Det är lördag morgon och jag funderar, tänker och drömmer som vanligt.

Precis som de här 2 flickorna.
För visst ser de väl väldigt drömska ut?



Eller snarare väldigt kärleksfulla.  :))))

Det är min äldsta dotter och mitt äldsta barnbarn som håller om varandra och de
har säkert massa tankar och funderingar inom sig.

Precis som det lilla miraklet säkert också har inom sig i min yngsta dotters mage.




Den mellersta dottern?
Ingen aning men jag har frågat för snart tror jag att det är på gång med ett litet barnbarn där med.
Men hon vill inte avslöja någonting om hur det står till.



Men jag vet att den dagen det sker så kommer jag att se det i hennes ögon. 
Det vet hon.  :))))


Dagens tänkvärda



En förändring innebär ofta ytterligare förändringar.

Ja verkligen.
Det har blivit tomt här hemma hos mig nu när alla flickorna flyttat.
Men jag vet att det kommer att bli desto livligare än vad det varit ändå.  :)))

Vad händer den här helgen?
Förhoppningsvis massor, men som vanligt skriver jag ju inte om det innan utan
det gör jag ju sen när det har hänt.

Nu är det nära. Väldigt nära.

Och du ska veta att jag längtar.
Jag längtar så tills jag får hålla den lilla nära.



Faktiskt så är det nästan så jag kan känna ToLoves mjuka skinn mot mina händer.

Men jag är inte själv om att längta.
Morfar Lillen längtar.
Farmor Mia längar.
Ja, alla längtar just nu.

Nu vill jag bara att där samtalet ska komma
- Mamma, bara så du vet så åker vi in nu.

Vet du vad jag läser på nätet?
Jo, att Linda behöver eventuellt flytta in på Toa.  :))))

Nejdå, men hon ska dricka massor med vatten.
Så mycket vatten även om hon så skulle behöva bo på toa.
Bebisen behöver det just nu.
Inte att hon bor på toa förstås utan vattnet. 

Sen behöver Linda massor med stöd just nu av Jocke.  :)))
Hennes kropp är hårt belastad av graviditeten och hon har troligen svårt att sova.
Det kan göra vem som helst lättirriterad.
Han måste avlasta henne så gott han kan.

Jag har också svårt att sova.
Undrans om jag skulle be om lite avlastning.  :)))))
Eller det är nog bättre att jag slutar med det där stora glaset med
vatten som jag dricker varje kväll.
Lillen avlastar mig faktiskt tillräckligt mycket. ;)

Hur stor är ToLove nu?
Enligt vad man läser så ska vikten vara ungefär 2,5 kg och 46 cm lång.
Vikten är nog lite under och längden tror jag inte är längre än 42.
Utdragen alltså. ;)

Något som är utdraget är naveln med.
Utdragen och utdragen men den kan puta ut nu som en näsa mitt på magen.
Undrans om det är så på Linda.
Det får jag kolla.
Är det en knoppnavel nu så ska du veta att jag kommer att fota det.
Ögon, mun och ..........  :))))

Vet du vad jag med läser om hur det är i vecka 35?
Jo, att magen är som högst nu men kommer att sjunka ner i förberedelse för
förlossningen.
Sjunkit ner? Det gjorde den ju för ca 3 veckor sen.

Kanske det är dags snart?

I morse när jag steg upp så såg jag det här framför mina ögon.

Kanske inte så mycket att se tycker du.
Bara en stång med några regndroppar på.



Men jag såg något helt annat också när jag stog där.


Dropparna var som små må lampor lampor under den kalla stålskenan.




Dagens tänkvärda



Acceptera mysterier och inse att allt inte går att förklara.

Det är nog ett litet mysterium hos oss som fotograferar att vi ser saker
som kanske inte är så speciellt för andra.

Så därför ger jag mig inte in på att förklara varför jag tycker de här dropparna
såg så härliga ut så jag bara var tvungen att fota och fota och fota.
För faktiskt så är det ett litet mysterium för mig själv.  :)))))

Man ska sätta sin egen prägel på bilder om man vill att de ska sticka ut från mängden.

Liksom spegla sitt eget synintryck i bilderna man tar.




Jag måste komma på något udda men det är inte lätt.
Kolla på den här bilden här nere, hur lätt är det att sätta en prägel på den?



Precis, det är inte alls lätt. Några gröna prickar är ju gröna prickar.
Inget mer med det.
Men du ska veta att jag blev glad när jag såg de här små gröna idag när jag kom ut.

Det är mina tulpaner som jag satte i höstas och som nu börjar komma upp.
Vår?
Ja, lite vårkänslor känner jag nog i kroppen.  :))))))

Lillens mamma: - Vad har ni hittat på i helgen?
Lillen: - Jag har kört runt henne med den svarta
Lillens mamma: - Aha, jag förstår, men var det inte kallt och blåsigt?
Lillen: - Jo

Kanske är det just det som speglar mina bilder.
Det där att jag är på fel plats ved fel tillfälle.
Som dockan, den var upp och ner mitt i natten när jag egentligen borde sova.
Men den "svarta" drog i mig som vanligt.
Men Lillen hade tur för han behövde i alla fall inte dra runt på oss.
Han kunde lugnt sova gott när jag satt i sängen och fotade min docka.  :))))

Nu ska jag fortsätta att tänka på det där ordet "prägel".
Men jag lovar, jag ska inte utsätta mina barnbarn för att vara upp och ner.
Eller ska jag kanske det?
Ja, vem vet.
Linda skulle jag kunna låta vara upp och ner och ta kort på hennes mage.
ToLove ligger ju neråt nu och då blir ju bilden faktiskt rättvänd. ;)

Min spåkula gjorde sig påmind idag.
Jättekonstigt för den har jag inte tänkt på alls på flera månader.

Godmiddag Cattis!



Han älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå.

Jag tror faktiskt att jag förstår det.
Det syns i hans ögon.
En blick säger allt som du vet.
I helgen såg jag en blick som sa:
- Du är tokig där du står med den där i stormen och kylan.....
men jag älskar dig ändå för är du lycklig så är jag lycklig.

Jag har en jobbarkompis som nu har sett min bild på höstskogen jag tog för ett tag sen.
Lägger inte in den här igen för jag har nog redan haft den 2 gånger tror jag.  :)))

Eller jo, jag gör det igen så du vet vilken jag menar.



Jag har inte för vana att lägga ut mina bilder på facebook men den fick komma med där.
Hon bara älskar den.
Hon skulle vilja ha den som en tavla.

Jag ser så mycket fina bilder överallt och inte har jag väl haft en tanke på att någon
annan skulle älska en bild som jag tagit.

G: - Gå nu hem och titta på din bild från någon annans synvinkel så ska du se att den
är jättefin och att du skulle kunna skicka in den någonstans.

Jag gick hem och jag tittade och tittade.
Ja, kanske jag skulle göra ett försök att skicka den någonstans.

Men vågar jag?

Faktiskt så var det inte bara den jag tittade på igår när jag gick igenom alla mina
säkert 10 000 tusen bilder jag tagit förra året.
Bilder som jag inte brytt mig så mycket om men som helt plötsligt fick ett helt annat
intryck i mina ögon.

Som den här.



Plötsligt blev den här bilden vacker med sina färger.
Kanske det är för att allt annat är så grådassigt ute nu?
Kanske inte.
Vem vet?

Men det finns ett kort bland alla mina som jag kan titta på om och om igen.
Ett kort som ligger mig jättevarmt om hjärtat.
Det är ett kort jag verkligen älskar.



Det är det här kortet som jag tog på Erica när vi var ute och fotograferade bara hon
och jag.
Tänk om jag hade kunnat förklara hur det kändes inom mig när hon tog kameran
hon fick av mig bara några minuter innan och så sätter hon sig ner vid strandkanten
och tar ett kort.
Det värmde inom hela mig och jag kände hur tårarna kom av både glädje och lycka.
Sen givietvis också av kärleken till mitt barnbarn.
Att hon hade känsla för det här med fotografering det förstod jag men att vi skulle
vara så lika hon och jag det hade jag inte tänkt på förrän i den stunden.
Det var som lite av mig själv som satt där med kameran i handen.

Så här fin blev bilden som Erica tog när hon fotade över den dimmiga sjön.



Visst har hon fångat himmel och hav i en underbar sammanslutning och med land
i förgrunden.


Dagens tänkvärda



Allt stort har börjat i smått.

Nu ska jag återgå till mina bilder igen men jag tror det blir så att jag håller dem
för mig själv och njuter och tänker på stunderna då jag tog dem.

Äntligen kom barnbarnen Erica och Sanna hit så jag kunde testa
det där med Bokeh på dem.
Du vet likadant som jag testade med dockan. 
Lillen har inte velat vara modell så jag har inte kunnat öva något.
Jo, han velat vara modell men inte på det viset.  :))))

Så här blev i alla fall Erica och hon var jätteduktig och gjorde allt för att
försöka vara så still hon bara kunde.




Sanna, hon satt bredvid och tog in all information som Erica fick så när det var hennes
tur så hoppade hon upp på skänken framför fönstret och så blicken rätt in i kameran.




Men sen tittade hon åt sidan precis som hon sett dockan göra min bild.




Jag har suttit här och funderat på varför det var så svårt att ta på flickorna när
det gick så bra på dockan när jag övat i veckan.
Nu kom jag på helt plötsligt vad det kunde vara och gick och kollade.
Precis.
Bländaren var inställd på 9.
F_n att jag inte kollade det när jag tog.
Hade bara i huvudet att det var inställt som jag övat övat och åter övat.
Men inte hade jag en tanke på att jag ändrade igår när vi var iväg.
Den ska vara inställd på 3,5.

Hm, undrans om de vill göra om det här så jag får en ännu klarare bild på deras
ansikte och så större klarare bollar bakom dem?
Eller rättare sagt, undrans om jag orkar sätta upp slingan igen. 

Vi får väl göra något annat kul med kameran.
Som att fota med lång slutartid när de springer med en ficklampa.

Hur blir det.
Ingen aningen men så här blev det när vi körde över Ölandsbron och
fotar med bländaren öppen i ca 10 sekunder.

Det röda är bakljusena på bilen framför.
De vita ljusen till vänster är från en bil som kör om och de överst är
ljusen från gatulamporna.

Hade kameran varit helt still så hade det blivit på ett helt annat sätt
men jag tycker nog det här är bättre, en abstrakt bild som ingen kan
säga är varken felexponerad eller något annat.
Den bara är.




Så en dag när vädret tillåter och det blir helg igen så ska barnbarnen och jag ut och fota
lite annorlunda ljusbilder.
Kan bli bra, eller kanske inte.
Vem vet?  :))))))


Dagen fakta


Vet du vad som mer är onödigt?
Jo, de där 3 små tomteluvarna som jag har på headern.
Kan nog plocka bort dem nu när julen äntligen är över.  :))))

Igår körde vi till Öland för att jag skulle kunna fota solnedgången över havet.

Lillen, han är ju inte så intresserad av fotografering så han packade ner ved,
grillkorv och täljde grillpinnar så vi kunde sitta framför en brasa och mysa efter att jag
fått mina solnedgångsbilder.

Solen sken hela vägen till Öland men ju närmare kusten och högre upp vi kom så
tilltog både moln och blåst.




Jag hade laddat batteriet och även laddat minneskortet för massor med kort.
Men du ska veta att det blåste.
Kan tänka mig att det var runt en 25-30 m/s längs med stranden.

Kan man hålla i en kamera då?
Eller går det att använda ett stativ som är ett måste för mig?

Nej, det gick inte ens knappt att öppna bilddörren så man kunde gå ut och försöka fota.

Det är svårt att få med på bild men det var enorma vågor.




Men jag är inte den som är den.
Fast jag knappt kunde stå upprätt så grabbade jag tag i kameran och hasade mig
på hala stenar för att kunna "klicka"




Nu hade ju inte solen börjat gå ner än så vi tog skydd bland dem här små härliga
fiskestugorna.
Ödsligt var det men det är ju inte konstig för ingen ville nog ut och fiska i det här vädret.






Mer och mer moln vällde in och........



...... nu börjar jag bli riktigt orolig för att inte kunna få vara med om solnedgångens
fina färger när vi kört så långt.

Det var inte bara molnen som vällde in utan vinden tilltog ännu mer och vågarna
vällde in de också med full hastighet.




Det här skulle bli en perfekt bild hade jag tänkt mig innan jag körde.
Men man ska inte tro så mycket.
Solen stog fel och molnen var ivägen när den väl lyste över stenar som folk byggt upp
som små raukar.




Du ska veta att jag frös vid det här laget.
Jag var som en isbit.
Precis som gräset hade blivit av vattnet när det stänkt upp på det.







Men hur kallt och blåsigt det än var så var det ändå en härlig känsla att få stå där och
se ut över en isklädd havsstrand.




Till slut börjar solen sänka sig.........




...... och nu gällde det att vara snabb och hitta något att fota i solnedgången för det
kändes inte alls som om det skulle bli sådär jättebra över den här stenpiren.




Nej, då kändes det här klart mycket bättre.




Så trots kyla, blåst och en iskall dag så känner jag mig ändå ganska så nöjd med att
i alla fall ha fått 1 bild jag känner är rätt okey.

Lillens grillning?

Nja, det var inte lätt i stormen att tända en brasa så det fick bli lite mat här istället. 



Idag är det VINDSTILLA och SOL!

Kanske man skulle göra ett nytt försök idag.   ;)

Jag har tänkt hela dagen på att skriva om vecka 34.
Men jag har väntat.
Linda och Jocke var idag på en extra kontroll med ultraljud och annat för
att se hur den lille har det.
ToLove har inte följt kurvan riktigt bra.

Jag tänker tillbaka på min egen första graviditet.
30 år tillbaka.
Nja, inte riktigt men i år blir det så länge sen.

Jag var i vecka 34 och kurvan stannade.
Kontroll och kontroll.
Jag blev inlagd på lasarettet 2 veckor senar för lilla Lotties ville fortfarnde inte växa
som hon skulle.
Vecka 36.
Nya ulraljud gjordes och massa kontroller.
Till slut satte de igång värkar med en spruta för att se hur hon reagerade.
Inte alls bra.
Akut kejsarsnitt 4 veckor innan hon skulle komma.
5 december
En liten parvel på knappt 1900 gram och 42 cm lång kom ut.

Det var en tuff tid.
Men den 24 december fick hon komma hem till mig.
Till och med 5 dagar tidigare än vad hon var beräknad till.
Du ska veta att det var en av de bästa julklapparna jag fått.

Mitt andra barn Sarah var hur duktig som helst och kom precis på dagen som
jag räknat ut.
Faktiskt så gjorde Linda det med men det var en massa stohej innan dess.
Hon var liten, hon växte inte som hon skulle och jag var tvungen att ta det
jättelugnt sista tiden så hon fick chans att växa till sig.
Det gjorde hon.
Hon kom punktligt beräknad dag och vägde mest av mina 3 flickor.
3120 gram och var 48 cm lång.

Jag? Ja jag var inte stor jag heller när jag föddes.
Ca 3 kg och längden vet jag faktisk inte men det var säkert runt 50 cm det med.

Lillen?
Ja han var inte stor. 2500 gram och 46 cm lång.
Ändå kom han varken för sen eller för tidigt och ha följde kurvan perfekt.
Tror jag.
Jag får nog hör lite med svärmor om det där.

Lindas lilla bebis kanske är färdig?
De antar att den väger ungefär 1800 gram just nu och går hon tiden ut
och följer sin egen kurva så väger den ungerfär 3 kg om 6 veckor.
Ganska mycket faktiskt om man tänker på hur mycket vi alla andra har vägt.
Gener är liksom gener.

En del får stora barn, en del får små barn.
Det bara är så.
Så länge det lilla miraklet mår bra där inne i magen så är det inga problem.
Gör det inte det så har vården helt kontroll över det och de gör de bästa av det.

Det vet jag, jag har ju själv egen erfarenhet av det.
Om vården är dålig i sig i Sverige så har vi i alla fall den bästa mödravården i världen.
I alla fall vad jag har hört om man jämför med vad vänner har berättat hur det är i andra länder.

Hur har det gått för mina flickor sen?
Hur bra som helst.
Den lugne är vild
Den vilde är lugn
Den lille är stor
Den store är liten

Och så allt däremellan.   :)))))

Jag är positiv trots att jag sitter här och grubblar lite så här på kvällskvisten.
Klart man orar sig, vilken förälder gör inte det?

Viktigast är nu i alla fall att Linda tar det lugnt och vilar och äter mycket.
Nu är det bara den lilla som gäller så att den växa och må bra.
Jobba?
Ja, det har Linda gjort tills nu fast hon tänkt sluta sista december men nu har
hon inget val.
Ta det lugnt bara.

Jag litar på vården, så vad som än händer med kurvan så kommer
de att se till att det blir det bästa av det.

ToLove är färdig att komma ut men lite lite till kan h*n stanna där inne i magen
och förbereda sig för livet utanför.  :))))

Den här har stått under bordet väldigt länge nu.




Men nu har jag städat undan den.




I alla fall på innehållet.
Visst är det konstigt att det alltid är dem godaste kvar?
Tycker jag.
Så nu har jag städat bort

* Likörtryffel
* Körsbär i likör
* Romrussin




Mmmmmums!
Kan man bli chokladist.  :))))

Jag känner mig redan väldigt beroende av det här med städningen,
men jag får nog försöka låta bli att städa bort ask nummer 2.
Paradis.  :)))))

Bättre att jag ger mig på att försöka få ner julsakerna istället.
Imorgon är det ju "Knut"
Faktiskt så vill jag inte plocka bort julpyntet än men vad gör man?

Men.......
Jag har nog några godisskålar kvar som jag ska plocka bort tror jag.  :)))))

Idag har jag varit fullt sysselsatt med att vara kreativ.
Faktiskt väldigt kreativ.
Med kameran.  :))))

Läste i min fototidning igår kväll innan jag la mig och det skulle jag inte ha gjort.
Jag ville bara att det skulle bli morgon så jag kunde sätta fart med ett projekt
man kunde göra nu på vintern.
Kan man sova då?

Bokeh!

Vad är nu det?
Jo, bokeh är ett ord som härstammar från japanskan och som grovt översatt betyder oskärpa.
Det används numera av fotografer för att beskriva de delar av en bild som är ur fokus,
vanligtvis bakgrunden.
De oskarpa delarna i en bild kan vara lika viktiga som den huvudsakliga fokuspunkten.

Bakgrund?
Julgransljus står det i tidningen att man kan använda.
Och givetvis så tar jag min ljusslinga.
Den ska fästas på ett mörkt tyg som hänger och sedan ska man sätta en person framför.

Kan väl inte vara så svårt tänkte jag och ställde in en stor bländare och så på med en
lagom blixt till slutartiden.

Jag klickade och ändrade inställningar.
Klickade och ändrade.
Ja, säkert 100 gånger.
Och i flera timmar.
Du ska veta att jag var enormt kreativ för att få till en bild som liknade den i tidningen.

Personen?
Eftersom jag är mest kreativ när jag är ensam så blev det lite svårt.
Mig själv som porträttbild?
Nej, min docka fick bli en person istället.
Och det var nog tur det för jag tror inte någon hade haft tålamod att sitta still så länge
som jag testade det här.

Det var faktiskt mycket mycket svårare än vad jag trodde först, men till slut fick jag
en bild som jag blev riktigt nöjd med.



Du ser de runda rödoranga rundlarna i bakgrunden och det är det som är ljusslingan
och ska bli så pga av att man inte har någon skärpa på det och så vill man ju få skärpa
på själva objektet framme.

Nu finns det bara en sak kvar att göra.
Fota mina barnbarn när de sitter framför ljusslingan framför fönstret istället för dockan.

Undrans om de kan sitta stilla så länge så jag får en oklar och klarbild i ett.
En Bokeh på mina barnbarn.

Lyckas jag så kommer jag självklart att visa hur det blev.
Men jag får nog träna lite till innan jag tar hit dem och fotar.
Kanske jag tränar på Lillen.  :))))))


Dagens tänkvärda



Ett rikt liv behöver inte kosta så mycket.

Det här kostade faktiskt inte ett dugg att förgylla dagen med.
Bara lite tid.  ;)

Wow, jag tillhör statistiken. :)))

Nästan alla kvinnor tror att män förstår vad en kvinna vill utan att säga något.
Det tror jag med.

Det konstiga är att statistiken säger att nästan ingen man förstår sig ett dugg på oss kvinnor.
Inte mig heller.

Men hur svårt var det att säga vad jag vill?
Inte alls svårt.
Så nu är det i alla fall en man som vet hur jag vill ha det. 
Om han förstår sig på mig eller inte, det vet jag förstås inte.  ;))))))

Och ska jag vara riktigt ärlig så vet jag faktiskt inte helt säkert vad
en man vill heller. Jag bara tror.

Kvinnor känner sig trängda när en man är för nära,
en man känner sig förträngd när en kvinna inte är nära.

Lite rätt har jag i det va?   :)))))

Jag måste bara få tillägga en sak innan jag slutar med det här angående statistik.
Statisktiskt sett så bråkas det alltid lite då och då i ett förhållande.
Vi har har inte bråkat en enda gång på ett helt år.
Inte ett argt ord.
Inte ens ett litet litet sårande ord.
Inget gnäll och inget tjafs.

Kanske det är så att jag inte tillhör statistiken i alla fall?
Inte nu längre i alla fall.  :))))


Sen har jag säkert rätt att nästan alla människor tycker det är en
härlig känsla första gången man få se några fotspår i nyfallen snö.



(men tack gode gud så slapp jag se det idag)


Dagens tänkvärda



Varje dag börjar med nya möjligheter.

Hmmmm......!

Idag har jag haft en hel dag ensam.  (än så länge)
Det har jag inte varit på 3 veckor.
Inte en enda minut.

Tänk att man ska behöva bli irriterad och tjurig bara för att få vara för sig själv
någon gång då och då.
Du som lärt känna mig genom bloggen här vet ju hur mycket jag kräver ensamtid.
Får jag inte det, då, då, då........

Då vad då?
Jo, då får det liksom......... ;)

Det är så mycket jag vill göra i min ensamhet.
Som att stå och se ut över stan till exempel.





Men mest av allt vill jag kunna vara ensam i mitt eget hem och göra saker.

Sitta så här och blogga utan att något hela tiden ser vad jag skriver för något.
Blogga är ju liksom något man gör med sig själv.
Med sina egna tankar på något vis.
Det blockeras om någon hela tiden ser vad man skriver.
Känner du med så?

Eller så vill man bara göra vad som helst och hur som helst och hur mycket eller
lite som helst.
Eller allting i en enda salig röra precis som man vill.

Sticka en stund, blogga en stund, kolla facebook, vila, kolla facebook igen.
Komma på en inlägg eller komma på en bild som man vill ta kort på.

Ibland kommer ju någon vansinnes bild över en och hur pinsamt är det
inte då om någon står bredvid och kollar när man fotar det?  :))))

Sen finns det en sakt till med ensamtid som jag skulle vilja ha.
Kunna komma hem från jobbet, slänga av mig kläderna och på med morgonrocken
och så bara slänga mig i soffan och sitta med datorn i knät och känna tysnaden ända
tills jag känner för att gå och lägga mig.

Kan jag inte allt det här då?
Nej, inte så ofta som jag skulle vilja.
Kan jag göra något åt det så det blir så?
Ja, det kan jag nog.  ;)
Jag måste för annars blir det nog som det känns som inne i min kropp just nu.
En total kollaps.
En explosion.
En fruktansvärd frustration.
Och hur kul skulle det vara om jag blir pang bom bara...... bara.....
Äh, bara... bara tom på något sätt.
Känslolös.
För det är det jag blir.
Jag vet det.
Jag har blivit det innan.

Jag är en drömmare, en funderare och tänkare.
Det måste jag få vara. Det är ju jag.
Men då måste det bara få vara jag och ingen annan eller något annat runt omkring mig.
Det är liksom bara så.

Men först och främst ska jag njuta av ensamheten jag har just nu med
en tallrik smörig spagetti och enbart ketchup.
För mig räcker det gått och väl som mat idag.  :)))))

Det här med ensamhetskrav är en del av min sjukdomsbild och inget jag kan
göra åt.
Ingen annan heller.
Men att det ska vara så svårt för alla att förstå det.

Känner du med så här ibland?


Dagens tänkvärda



Ibland kan livet vara som en promedan med grus i skorna.

Det känns som om jag inte har en aning om vad det är för dag i dag.

Annandag trettondag?
Låååång dag?
Konstig dag?
Rastlös dag?
Lördag?

Strunt samma, en dag är det i alla fall.
En dag då jag bara tar det lugnt och inväntar morgondagen då det ska bli lite sol igen.
Sol som det var igår men inte idag.

Aha, en mellandag är det.  :)))))


Den här anden letar efter något där nere tror jag.




Men det var nog inte så gott verkar det som för den spottar ut det direkt.




En annan and: - Äh du fick nog fel godis där nere.
Vi kollar tillsammans istället om vi hittar något godare.




Det måste vara härligt att vara en and en sådan här dag.
Alltid något att göra.

Kanske jag med skulle dyka ner i något vatten?
Ett varmt och skummigt vatten. :))))

Bara ligga där och vänta och vänta på att dagen ska gå så det blir imorgon istället.

Här är en till som väntar.
Väntar på något riktigt kärleksfullt.



Det ser nästan ut som om den lille krabaten försöker göra ett hjärta
den också fast på insidan av magen. ;)

Den här väntan kommer att vara i 46 dagar till.
Nu går det sakta.
De här dagarna tror jag kommer att vara lika långa som alla de andra
har varit tillsammans.

Men snart, snart är det dags att inviga den här lilla sängen som står
i Lindas och Jockes sovrum.




Dagens tänkvärda



Se varje dag som en gåva som det går
att göra något bra av.

Då ska jag..........

Idag lyckades jag med det som jag velat göra väldigt länge.


Se när ett plan lyfter och ta kort på det.
Och det gjorde det klockan 13.40  :)))))








Vilken härlig känsla det var att kunna få vara nära en flygplats och få fota ett
plan från lyftet till det där strecket uppe i skyn som man brukar se ganska ofta.

Jag brukar titta på satelitbild på nätet där man ser alla flyg som flyger över
Sverige till olika ställen runt om i världen och drömma mig bort att jag sitter
i något av dem till fjärran land. ;)



Nu finns det bara en sak som fattas med ett plan som lyfter.
Jag ska sitta med i det också.  :)))

Men vem vet.
Det kanske händer det med en vacker dag.

På fredag klockan 13.40 lyfter planet.
Äntligen ska jag få göra något som jag velat väldigt länge.  :))))


Dagens tänkvärda



Hur man har det beror ofta på hur man tar det.


Stämmer bra det , så därför skriver jag:

Förväxla inte min attityd med min personlighet.
Min personlighet har med mig att göra.
Min attityd har med dig att göra.

Nu är det vardag igen och ett nytt år.

Det blev ganska många bilder förra året här på bloggen.
Vilka minns jag mest?

Jo, de här.



Dammbygget så klart. Den som vi började med tidigt förra våren.

Något som jag skulle börja med var att träna mycket.
Men det blev inte så mycket som jag stog på den här.
Sarah tränade desto mer.



Sen minns jag en fluga som jag tog kort på en daggig morgon.




Å så självklart mina spindelnät.
Här är en av alla dem.




Sommarens höjdpunkt var nog när vi semestrade vid Göta Kanal.




Det här är nog en bild som jag aldrig komma att glömma.
Lilla ToLove inne i magen.




Den lilla blå flicksländan som var med mig ganska mycket i somras kommer jag
så väl ihåg.




Den här bilden på Erica, mitt barnbarn när vi var i skogen i höstas och hon fotograferade
för fullt kommer nog att sitta kvar i mitt minne i många många år.




Trädet i Persmåla som jag kommer att följa minst 2 gånger till.
Förhoppningsvis med lite snö på men sen när nya ljusgröna blad börjar slå ut på det.




En annan höstbild som jag också minns väl är den här.




Men långt innan hösten så hände ju det här också.
Lindas student.




Jösses vad jag hoppar bland bilderna men så blir det när minnen kommer över en lite
hur som helst.

Och i samma veva dyker en annan bild upp.
Bilden på min transparenta fjäril som jag tog när mamma och jag var på Öland
och kameran var i stort sett helt ny och jag kunde knappt med den.




Tatueringen får jag ju inte glömma även om den nu inte har samma färg på rosen som
den hade på den här bilden. Jag gick ju dit igen och ändrade den till lite mörkare rosa.




Vad finns det mer att minnas från förra årets bilder?
Mina vallmon förstås.





Nu börjar massor med bildminnen komma men jag får nog ta bild för bild för mig
själv och minnas på egen hand.
Inlägget kan ju bli hur långt som helst annars.  :))))

När jag sitter så här och tänker tillbaka så försöker jag komma på något som inte varit
sådär jättebra.
Jag tänker och tänker.
Tänker igen.
Nej, jag kan inte komma på något.
Med andra ord, det har varit ett bra 2011 och jag hoppas det nya året 2012 blir lika bra.

Givetvis hoppas jag ditt nya år också blir bra.
Till och med heeeeeeelt underbart.

Givetvis kommer jag att fortsätta att vara på jakt efter den perfekta bilden i år med.  :)))

Det här aktiverade jag mig med precis mitt emellan 2011 - 2012



Jag försökte foto nyårsraketerna.  

Hur lätt var det?
Inte alls lätt, men det visste jag ju innan.
Övat?
Nej, det har inte kunnat bli så mycket av det.

Men jag klickade.......





...... och klickade




........ och klickade




Och pang så kom det massor på en och samma gång och jag hade ingen koll alls på
vart jag skulle rikta kameran.   :)))))




Så kan det bli när man tränar.
Men det blir fler övningar på det här med att fota nyårsraketer.
Nästa år.  :))))))