Jag.... men jag... !

Ena dagen är man hur bra som helst och den andra dagen totalt väck.

Skulle kunna vara helt okey men efter den där dåliga dagen så tar det några dagar innan man har den där bra dagen.

Det tär liksom på kroppen.

Något händer med min kropp men jag kan inte förklara vad.

Jag bara försvinner i en hallucinationsliknade värld.

Kan kanske kalla det för ett "anfall" eller kanske man säger "attack"

Ingen aning men otäckt är det.

Går inte att förklara det så jag struntar i det.

 

Idag är det lite bättre efter 5 "anfall" i söndags.

Men jag är hemma från jobbet för jag känner att orken finns för arbete.

Kämpar med att bara försöka hålla mig vaken och gå ut och röra på mig lite.

 

Vad säger läkarna? Ingen aning för jag har inte frågat.

Vågar inte. Vi har bara tagit upp det här med att jag svimmat EN gång och att mitt blodtryck är högt.

Nja, inte nu, inte jättehögt eftersom jag fått ökad dos av blodtryckstabletterna.

Av erfarenhet så är det ingen idé att ta upp det ens med läkare för då får man väl bara höra:

- Stressrelaterat!
- Ångest!
- Inbillning!

 

Men det vet jag, det här ÄR INTE det. Så väl känner jag min kropp så jag kan säga det.

Jag har levt med ångest och stress i hela mitt lev och vet hur min kropp reagerar på det.

Så skulle de bara ens nämna de orden så vet jag att jag skulle resa mig upp och bara skrika:

- Nej, nej, nej. Du har fel! Dra åt.......

 

Så alltså, lika bra att inte gå dit och berätta hur man har det.

Nej, jag testar andra saker istället för att bli frisk.

Tips som jag fick av läkaren på smärtrehab.

Hon misstänkte nämligen att det kan vara min mage som spökar och att det är den som gör att

jag både har min värk och andra symptom.

Kanske inte all värk för det finns det många andra orsaker till som jag skrivit om här innan men

den andra kroppsliga värken som är i leder, senor mm mm

 

Så nu tänker jag köra en vecka glutenfritt.

Efter det så byter jag och kör en vecka lactosfritt.

Jämför skillnaden.

Sen äter jag både och och sen eventuellt plockar bort båda.

Det beror på hur det känns efter de olika sakerna.

Vill inte plocka bort båda samtidigt för då vet jag ju inte vilket jag inte tål om det nu är något jag inte tål.

För båda sakerna, ja det får jag verkligen inte hoppas att är allergisk mot.

 

Sen är det medicinerna med. De har jag plockat bort för 3 veckor sen.

Inte blodtrycksmedicinerna men alla värktabletter.

Varför?
Det ska jag skriva om en annan dag för det har jag så många tankar om varför jag gjort.

 

Jag tänker bli bra. Jag ska bli det. Lillen vill också det förstås.
Han har också blivit lite rädd över det här. Eller ganska mycket faktiskt.
Men han redde ut situationen rätt bra i söndags när jag bara föll ihop på Willyparkering.
Lungt och sansat.
Men är rädd han också när jag är ensam, precis som jag är.
Fast man kommer varandra väldigt nära när något sådant här händer.

Man blir rädd om varandra på något vis.

Så visst finns det positiva saker i allt negativt.

Tack och lov men bara för det så vill man ju inte ha massa tråkigheter som händer.

 

Nu till något helt annat än elände.

 

Barnbarnet Anton.

Han är hur söt som helst.

Speciellt ögonen.

Stora och jättemörkt blå.